Inlägg

Visar inlägg från 2019

Tidslinjen del 2

Så mina test-resultat var värdelösa och sköldkörteln skulle visa sig vara relativt lättfixat, men äggreserven var liksom nästan slut. De rekommenderade oss att gå direkt på äggdonation. Jag behövde ungefär 20 minuter på mig att acceptera faktum. Och när det var accepterat så funderade jag aldrig mer på det. Nu började några månader av tester. Varje gång vi kom till kliniken för att få hjälp att tyda testresultaten så visade det sig att det var ytterligare något test som saknades. Svårast var nog att få min man att "göra det" i en burk. Vi gjorde ett misslyckat försök hemma (Hallå! Hur lite öppning på koppen kan man ha? Verkade vara en tävling i pricksäkerhet), sen fick han lösa det själv en dag när jag var på jobbet. Så var då allt klart och vi väntade på donator... to be continued...

Tidslinjen

Jag känner att jag måste skriva ner vår historia. En tidslinje för våran resa. Kanske bara för att jag själv vill minnas. Och jag vet att jag kommer att glömma annars. Eller för att visa Korven i någon gång i framtiden. Jag hade velat bli gravid under en längre tid. Till en början kanske mest för att slippa jobbet i Ryssland. Men mer och mer för att jag kände hur tiden rann iväg. Han tog det mer lugnt och tyckte att vi hade all tid i världen. Så bytte jag jobb 2016 och kände att jag var tvungen att jobba minst ett år. La planerna lite på hyllan. När ett år gått så började jag försöka tajma varje månad. Utan att nämna för mycket för honom. Ville inte sätta press. Efter ett år av tafatta försök så sa en vännina att jag skulle kolla upp mig. Hon hade själv blivit gravid månaden efter att hon kollat att allt var ok. Så jag behövde nog bara slappna av lite. Sagt och gjort. Helt utan oro gick jag till gynekologen och överdrev våra försök till att bli gravida. Hon skickade mig på någr

Oroa sig

Så ultraljudet gick bra. Där låg du och sprattlade och vred och vände på dig. Så mycket att de inte fick en chans att se din profil och ditt näsben. Läkaren försökte och försökte. Men vi såg inget näsben. Du får komma tillbaka om ett par dagar, sa de. Ett par dagar. Vet du hur mycket man kan googla på ett par dagar. Om jag inte visste vad inget näsben betydde förut så vet jag det nu. Och det är inget kul. Så igår var jag tillbaka igen. Den här gången låg du still. Så still att läkaren undrade om jag hade ätit något på morgonen. Och hon knuffade och bökade och försökte väcka dig. Men du bara låg där alldeles stilla. Sov du? Hjärtat slog så fint och allt annat såg bra ut och profilen och näsbenet visade du stolt upp. Så allt bra och du är så fin och jag längtar till vi får ses och jag får hålla dig. Jag kommer aldrig släppa dig. 

Tolv veckor

Imorgon fyller du tolv veckor. Du för inte så mycket väsen av dig, så ibland blir jag orolig att du inte är kvar. Men på onsdag ska vi på ultraljud igen och få svar från KUB-testen. Sen kanske jag kan slappna av lite till? Det händer lite saker här, och jag vet inte hur framtiden blir. Det handlar mest om jobb och det är ju inte något som du behöver oroa dig för. Det löser sig. Det enda du behöver fokusera på nu är att växa dig stark och frisk. Din pappa är alltid så lugn och tycker att jag oroar mig i onödan. Han säger att vi klarar ju oss även om bara han jobbar. Och det har han ju rätt i. Det är bara det att jag vill så mycket. Och helst allt på en gång. Jag längtar till första gången jag får känna dig röra på dig. För det kommer jag väl få. Lill-korven, är du kvar?

Till mitt barn

Imorgon ska vi till kliniken för ett sista besök. För dem är arbetet över och nu måste vi kämpa på själva. Läkaren ska kolla om du verkligen finns där och om du har utvecklats som du ska. Du är fem och en halv vecka gammal och ditt hjärta har börjat formas. Om jag har tur kanske jag kommer att få se ett litet tickande. Det känns lite som om imorgon är en avgörande dag. Precis som dagen för Beta-testet var avgörande. Tänk om du inte är kvar? Tänk om du inte har orkat? Snälla lilla du. Slå ditt hjärta för mig. Jag längtar efter dig. 

TSH 3,69

Varför kan jag inte bara få ha lite bra värden när jag testar mig?! Grav-testet igår var ju en extrem surprise. Jag var så säker på ett negativt resultat. Men så släpade jag mig iväg i morse och kollade sköldkörteln och då var det värdet alldeles för högt. Fan vad trött jag blir! Nu försöker jag få tag på min endokrinolog, men oavsett så tänker jag höja dosen till 100 minst. Kanske ännu mer. Jäääävla skit!!

Beta 163

Det är svårt att tro det. Svårt att få in det i huvudet. Men jag har gjort ett positivt graviditet-test. Vågade inte kissa på en sticka här hemma, så jag höll mig tills det var dags för blodprov på kliniken. Två timmar senare ringde de upp. Positivt. 163 hCG. Över 75 är positivt. När jag kom hem kissade jag på en sticka ändå. Kanske hade jag förstått fel? Fast de hade ju bokat in mig på ett första ultraljud förstås. Men stickan visade också positivt. Så jag är gravid i vecka 4+2. Vecka 5+0 enligt appen, men om jag räknar från äggplock minus två veckor, så är det v 4+2. Så nu är det bara att oroa ihjäl sig i 30+ veckor, tills plutten är utom livsfara? Ja, och sen att oroa ihjäl sig resten av livet också antar jag. Men just nu. Just idag. Så är jag gravid.

Elva dagars väntan

Jag är gravid. Jag är gravid jag är gravid jag är gravid. Jag måste repetera det för mig själv om och om igen. Får inte förlora den här känslan. I söndags sattes ett litet blastocyst in i min livmoder. Jag var nervös och lite uppspelt. Efter insättningen kändes det overkligt. Hade det här verkligen hänt? Jag var livrädd för att gå på toa. Samtidigt så höll jag på att kissa på mig, eftersom blåsan ska vara full när man gör insättningen. Lev ett normalt liv, sa de. Ta det lite lungt idag, men sen kan du leva normalt. Ja, eller hur? Jag känner hur lilla blastot släpper sitt tag och forsar ur mig varje gång jag hostar. När jag går på toa och torkar mig så förväntar jag mig att se blod. Och jag vet att på test-dagen kommer vi att få ett negativt besked. Jag försöker att tänka positivt. Och alla säger att jag måste tänka positivt. För min negativa energi kommer att påverka utgången av det här. Men då har jag ju ännu en anledning att vara negativ?! Om mina negativa tankar redan h

Till mitt barn

Du finns inte än. Inte på riktigt. Men i mitt huvud finns du. Och i mitt hjärta. Jag har börjat få en nervös känsla i magen. En längtan efter dig. En oro för att aldrig få träffa dig. En otålig väntan. Imorgon görs ett ingrepp på en klinik. En kvinna lägger sig på britsen och ur hennes äggstockar plockar de levande, mogna ägg. Jag tänker på henne som en stark stolt kvinna. En kvinna med ett hjärta av guld. Jag önskar att du någon gång får träffa henne. För en del av henne är det som ska bli du. Du kommer att bli en del av henne, en del av din far, och en del av mig. Så stark du kommer bli. Så fulländad. Så älskad. Lilla lilla älskade vän. Jag hoppas så innerligt att du snart ska vara hos mig. 

Det har börjat nu.

Det har börjat nu. Kampen om ett barn. Jag har börjat med hormoner och nedräkning. Nedräkning till första ultraljudet. Hur ser min livmoder ut, är jag redo? Nedräkning till äggplock. Hur många får vi? Inseminering och tillväxt i labbet. Hur många överlever och blir till embryon? Insättning. Och sen en lång väntan på ett graviditetstest. Längre än så kan jag inte tänka. I mitt huvud så tänker jag att vi gör max tre försök. Jag vill inte bli en av de tjejerna som jag läser om, som har tio-femton försök i bagaget. Och som frågar sig hur de ska orka ett försök till. Jag vill inte att den här resan ska dra ner mig för mycket. Jag har det bra utan barn, och om vi inte lyckas på tre försök så får jag vara okej med det och leva vidare utan barn. Det är vad jag tänker nu. Vi får se vad jag tänker efter det tredje misslyckade försöket. Samtidigt så finns ju risken att vi inte ens får tre embryon. Tänk om vi bara får ett? Tänk om vi får inget? Igår innan jag skulle lägga mig så gick jag

Relationen

Jag undrar vad det här kommer att göra med oss. Med honom. Med min relation till honom. Egentligen är inte han så sugen på barn. Han går med på det för min skull. Jag tror att han förstår att alternativet är att skiljas. Även om jag aldrig har sagt det, så känner jag att om han skulle tvärvägra så skulle jag gå vidare själv. Jag vet att jag skulle fixa det. Och jag tror att han känner att han skulle förlora mer på en separation än vad jag skulle. Rent materiellt alltså. Jag tror att han älskar mig och att han tycker att vi har det bra ihop. Annars så är han en förjävligt bra skådis. Och de gånger som vi har kaosat så har jag känt det på mig innan. Han har kunnat lura mig ett tag. Men jag har sett igenom hans lögner efter ett tag. Hans person har ändrats. Det har märkts. Så jag tror faktiskt att han älskar mig och vill vara med mig. Och att han hellre offrar lugnet utan ungar, mot att slippa separera. Men kanske kommer jag alltid att känna en oro att han stannar för att det är bekvä

Väntan

Nu är alla tester gjorda. Nu väntar vi på svar och sedan på att vi ska matchas med en donator. Om allt går som det ska så borde vi ha en donator i juni/juli/augusti. Jag tänker att vi kommer att lyckas på första försöket. Jag måste tänka det. Tänker att en positiv energi kommer att påverka min livmoder att acceptera ett litet embryo. Hur ont kommer det att göra om det inte lyckas? 

Längtan

Har börjat göra en inköpslista på bebis-saker. Jag är så långt ifrån gravid som jag kan vara, och jag väljer mellan vit eller ekfärgad spjälsäng. Varför gör man så? Varför bygger man upp förhoppningar, när man vet att det kommer göra så ont att falla? En annan sak som jag funderar på är hur gravid-hormonerna kommer att messa med mitt huvud. Jag har kommit så långt ifrån svartsjukan och oron som jag levde så länge med. Och jag tänker att jag kommer att känna mig fet och ful och ensam. Att vår relation kommer att gå under på grund av barnet. Eller vår oförmåga att hantera oss, efter barnet. Barnet som jag inte ens vet om vi kommer att få.

Testa honom

Det som saknas för att gå vidare är att testa honom. Kanske funkar inte hans simmare så bra heller? Men det testet kräver ju en ansträngning från honom, så om inte jag tar tag i det och planerar så kommer det inte bli av. Och det enda jag har i huvudet är Chandler i Vänner som säger "I don´t wanna do it in a cup".

Hormoner

Då går jag på hormoner nu då. Och imorgon ska jag till IVF-kliniken för att få veta hur mycket pengar de kan tänkas snuva mig på. Och så på onsdag blir jag kanske tandställningslös. Haha. Gick jag på den lätta?

Jobbresa

Hur mycket jag än gillar mitt jobb så är det lite trist att vara borta så här länge. Veckan efter jag kommer hem ska jag till endokrin-mottagningen och hoppas att de vill fixa mina hormon-nivåer och samma vecka ska jag till tandläkaren och kanske, kanske ta bort min tandställning. Bästa veckan ever om det händer.

Sköldis

Okej, så nu säger gynekologen att mina värden är så dåliga så IVF skulle inte funka. Först och främst måste jag få ordning på sköldkörteln och det kan tydligen ta ett par månader, upp till ett halvår kanske. Ska träffa specialist i februari. Biverkningarna på medicinen verkar ju inte heller vara så skoj. Kanske ska skippa allt det här och bli en crazy cat lady istället?

Barnlös ja

Är det inte ironiskt att jag hintade lite om barnlöshet i mitt senaste inlägg och nu har jag fått veta att utan IVF kommer jag troligtvis inte att bli gravid. Om det inte vore för min ålder så skulle jag ta lite tid att smälta det här, men nu har jag fått åldersnojan from hell och bestämt att satsa på IVF redan i februari (och enda anledningen att jag inte kör redan nu är pga jobbresa). Så kanske kammar den här bloggen till sig och blir en blogg om min IVF-resa. Skrämmande.