Livet går vidare

Imorgon ska vi till kliniken för ett sista besök. För dem är arbetet över och nu måste vi kämpa på själva. Läkaren ska kolla om du verkligen finns där och om du har utvecklats som du ska. Du är fem och en halv vecka gammal och ditt hjärta har börjat formas. Om jag har tur kanske jag kommer att få se ett litet tickande. Det känns lite som om imorgon är en avgörande dag. Precis som dagen för Beta-testet var avgörande. Tänk om du inte är kvar? Tänk om du inte har orkat? Snälla lilla du. Slå ditt hjärta för mig. Jag längtar efter dig. 

Varför kan jag inte bara få ha lite bra värden när jag testar mig?! Grav-testet igår var ju en extrem surprise. Jag var så säker på ett negativt resultat. Men så släpade jag mig iväg i morse och kollade sköldkörteln och då var det värdet alldeles för högt. Fan vad trött jag blir! Nu försöker jag få tag på min endokrinolog, men oavsett så tänker jag höja dosen till 100 minst. Kanske ännu mer. Jäääävla skit!!

Det är svårt att tro det. Svårt att få in det i huvudet. Men jag har gjort ett positivt graviditet-test. Vågade inte kissa på en sticka här hemma, så jag höll mig tills det var dags för blodprov på kliniken. Två timmar senare ringde de upp. Positivt. 163 hCG. Över 75 är positivt. När jag kom hem kissade jag på en sticka ändå. Kanske hade jag förstått fel? Fast de hade ju bokat in mig på ett första ultraljud förstås. Men stickan visade också positivt. Så jag är gravid i vecka 4+2. Vecka 5+0 enligt appen, men om jag räknar från äggplock minus två veckor, så är det v 4+2. Så nu är det bara att oroa ihjäl sig i 30+ veckor, tills plutten är utom livsfara? Ja, och sen att oroa ihjäl sig resten av livet också antar jag. Men just nu. Just idag. Så är jag gravid.

Jag är gravid. Jag är gravid jag är gravid jag är gravid. Jag måste repetera det för mig själv om och om igen. Får inte förlora den här känslan. I söndags sattes ett litet blastocyst in i min livmoder. Jag var nervös och lite uppspelt. Efter insättningen kändes det overkligt. Hade det här verkligen hänt? Jag var livrädd för att gå på toa. Samtidigt så höll jag på att kissa på mig, eftersom blåsan ska vara full när man gör insättningen. Lev ett normalt liv, sa de. Ta det lite lungt idag, men sen kan du leva normalt. Ja, eller hur? Jag känner hur lilla blastot släpper sitt tag och forsar ur mig varje gång jag hostar. När jag går på toa och torkar mig så förväntar jag mig att se blod. Och jag vet att på test-dagen kommer vi att få ett negativt besked. Jag försöker att tänka positivt. Och alla säger att jag måste tänka positivt. För min negativa energi kommer att påverka utgången av det här. Men då har jag ju ännu en anledning att vara negativ?! Om mina negativa tankar redan h