Livet går vidare

Du finns inte än. Inte på riktigt. Men i mitt huvud finns du. Och i mitt hjärta. Jag har börjat få en nervös känsla i magen. En längtan efter dig. En oro för att aldrig få träffa dig. En otålig väntan. Imorgon görs ett ingrepp på en klinik. En kvinna lägger sig på britsen och ur hennes äggstockar plockar de levande, mogna ägg. Jag tänker på henne som en stark stolt kvinna. En kvinna med ett hjärta av guld. Jag önskar att du någon gång får träffa henne. För en del av henne är det som ska bli du. Du kommer att bli en del av henne, en del av din far, och en del av mig. Så stark du kommer bli. Så fulländad. Så älskad. Lilla lilla älskade vän. Jag hoppas så innerligt att du snart ska vara hos mig. 

Det har börjat nu. Kampen om ett barn. Jag har börjat med hormoner och nedräkning. Nedräkning till första ultraljudet. Hur ser min livmoder ut, är jag redo? Nedräkning till äggplock. Hur många får vi? Inseminering och tillväxt i labbet. Hur många överlever och blir till embryon? Insättning. Och sen en lång väntan på ett graviditetstest. Längre än så kan jag inte tänka. I mitt huvud så tänker jag att vi gör max tre försök. Jag vill inte bli en av de tjejerna som jag läser om, som har tio-femton försök i bagaget. Och som frågar sig hur de ska orka ett försök till. Jag vill inte att den här resan ska dra ner mig för mycket. Jag har det bra utan barn, och om vi inte lyckas på tre försök så får jag vara okej med det och leva vidare utan barn. Det är vad jag tänker nu. Vi får se vad jag tänker efter det tredje misslyckade försöket. Samtidigt så finns ju risken att vi inte ens får tre embryon. Tänk om vi bara får ett? Tänk om vi får inget? Igår innan jag skulle lägga mig så gick jag