Livet går vidare

Kanske ska jag skriva nått om de bra dagarna också. Fast varför ska jag det? Det här är min blogg, borde jag inte skriva det som faller mig in? Men nu har vi i alla fall haft så många bra dagar att jag har tappat räkningen. Ja, i princip sedan jag skrev senast. Så typ en månad? Och då menar jag bra. Alltså så där jättebra som bara vi kan vara. Och jag vet varför jag stannar hos honom och varför jag vill ha barnbarn med honom. Sitta på verandan i en sliten gungstol. Ja ok, nu skenar fantasin iväg till en dålig amerikansk film... Men alltså, det här är ju VI .

Har suttit på balkongen sedan jag kom hem. Orkar inte vara trevlig eller inställsam. Det skulle ju ändå inte ens märkas eftersom han är fullt upptagen med sitt. Men så var jag tvungen att gå in, och förbi hans arbets-rum. Och då ropar han på mig och undrar om jag har ätit middag. Eh, nej. Du fick mig liksom att tappa aptiten. Säger jag inte. Ska vi äta, jag är klar alldeles strax. Säger han. Och jag inser att han är tillbaka i sitt vanliga jag. Så jag frågar om en helt neutral grej. Och han svarar. Och säger att vi kanske kan kolla upp det imorn. Och jag som satt på balkongen och i huvudet packade flyttkartonger. Packar väl upp dem igen då.

Är det så att jag bara skriver här när jag är nere och slutet känns nära? Tänkte jag, men så läste jag det förra inlägget och då var jag ju himla positiv. Men just nu är det skit. Hur kan det vara så att jag en dag vill vill vill bli gravid med honom och att vi ska dela allt för alltid. Och sen nästa dag så blir jag så ledsen och besviken på hur han är. Saker han säger och framför allt hur han säger det. Jag var precis i en stressad situation och ringde honom för att be om råd. Men det känns som om han mest höjer rösten och tycker att jag ska lösa det på nått annat sätt. Vilket vet jag inte. Samtalet slutar med att han lägger på. Bara så där. Och jag får en klump i halsen, men kan inte visa det för nån och måste klara upp situationen och samtidigt försöka att inte gråta mitt bland folk. Och sen när jag kommer hem så möter han mig som om inget konstigt har hänt. Och frågar hur det har gått, och tycker att det löste sig bra. Och då kan jag välja att inte säga nått och övertal

Ibland känns det bara så bra. Jag vet att det är han och jag. Och det känns bra. En liten bebis och vi vore kompletta. Vi har tydligen skaffat två katter nu också. Lite hastigt beslutat av honom eftersom vi upptäckte att vi hade möss inne. Återstår att se hur det kommer att funka med hundarna. Men i värsta fall så får vi lämna tillbaka dem till granntanten som gav dem till oss. Fast jag önskar så innerligt att det kommer att fungera, kattmänniska som jag är. Och de är ju så söta!! Har inte varit hemma på snart tre veckor, och har över en vecka kvar på jobbet innan jag får åka hem. Känns som om hela mitt liv flyter förbi och jag inte får vara med. Please, kan jag få bli gravid och i alla fall få 1,5 år hemma! Kanske inte den bästa idén att skaffa barn pga vill inte jobba? Och så måste jag sluta strula med kollegan. Vi har en connection, men jag vet att det inte är långvarigt. Bara jag som uppmärksamhets-törstar. Skärpning!

Jag vet inte var jag har honom. Och jag vet inte var jag själv står. Och egentligen så känns det helt okej. Om det inte vore för en sak. Jag vill ha barn. Och jag börjar känna att tiden rinner ut och vi måste försöka nu. Samtidigt så tror jag inte att han vill. Inte än i alla fall. Och jag skulle gärna vänta ett par år till och få vara ego och inte tänka på andra (läs:bebis) än. Men så var det den där jävla biologiska klockan. En fertilitet som avtar och så vidare. Fuck nature.

Vet inte vad jag ska skriva. Har tänkt så många gånger på hur det skulle vara. Om han och jag inte längre fanns. Men varje gång som vi närmar oss något liknande. Eller kanske vi bara bråkar, men jag tolkar det som att han är på väg att lämna. Så går jag sönder. Sönder. Och han har så många egenskaper som jag stör mig på. Så mycket som jag skulle önska vore annorlunda. Men blotta tanken på att han inte skulle finnas i mitt liv. Jag orkar inte. Jag vet att han är arg på mig nu. Och det finns inget som jag kan göra åt det. Det enda jag kan göra är att vänta ut honom. Att ringa eller maila kommer bara göra saken värre. I morgon åker jag hem. Kanske kommer detta gå över på ett par dagar. Eller kanske inte. Kanske är det här slutet nu. Kanske är jag 36 år, singel och barnlös. Så jävla hopplöst.

Kollar ut genom fönstret och känner en sån deppighet. Mulet, kommer snart börja regna. Idag var en fin dag. Men imorgon då? Kollar ut genom fönstret och känner en sån glädje. Mulet, kommer snart börja regna. Idag var en fin dag. Imorgon blir bra. Kollar ut genom fönstret och känner ett lugn. Eller är det likgiltighet? Jag kan inte ändra på framtiden ändå. Och inte på det som varit. Kanske bättre att bara acceptera nuet. Gilla läget. Så här är det och varken regn eller solsken kommer att ändra på det. Och det blir som det blir i framtiden. Blir jag gravid så blir jag. Lämnar han mig så gör han. Tror att mitt hjärta har gått in i någon sorts försvarsställning. Bestämt sig för att inte känna för mycket. Lättare så. Så mycket mindre ont.

Ibland när jag ser bilder på vänner på till exempel fb så kan jag bli så avundsjuk över hur lyckliga de ser ut. Fina kärnfamiljer med jobb de trivs med och tre ungar i släp. Lyckade och lyckliga. Klart jag vill att de ska vara lyckliga, det är inte det. Men jag blir bara så avundsjuk på den där lyckan. Sen inser jag att jag faktiskt inte har en aning om vad som finns där bakom fasaden. Kanske skriker de åt varann när barnen är ute och leker. Kanske måste de leva med sjukdomar och förluster. Kanske har de inte haft sex på tre månader? Jag och mannen ser nog precis lika lyckliga ut på de bilderna som jag väljer att visa upp. Och oftast är vi nog också det. Det är bara det att jag skulle önska att vi inte hade en sån jobbig historia. För den är det nu. Vår historia.

När jag för två veckor sen fick min mens var det första gången någonsin i mitt liv som jag blev besviken att den kom. Första gången någonsin som jag hoppades. Jag går vidare nu. Med min man. Vi satsar på familj!

Han frågade en gång om jag kunde lämna min man för honom. Frågan kom helt oväntat. Jag hade inte sett några tecken alls på att han skulle vilja det. Jag krånglade mig ur situationen, mer eller mindre smidigt. Ja mindre, säkert. Men mitt svar var ändå tydligt. Jag lämnar inte min man. Vi har träffats två gånger efter det. Men två gånger på tre månader kan inte hålla igång oss. Och sista gången hände inget, trots hans inviter. Det är ju egentligen slumpen som gör att vi inte ses. Och skulle vi ses lika mycket som i somras så vet jag inte var jag skulle hamna. Hur jag skulle känna. Men allting känns annorlunda hemma. Jag kan se en framtid där. Och är jag ärlig mot mig själv så kan jag inte se en framtid med honom. För komplicerat. Och inte det jag vill. Han var en flört. En livlina. Och en fin vän. Men det rinner ut i sanden nu. För att det måste det.