Kids vs. no kids?

Jag vet inte var jag har honom. Och jag vet inte var jag själv står.

Och egentligen så känns det helt okej. Om det inte vore för en sak. Jag vill ha barn. Och jag börjar känna att tiden rinner ut och vi måste försöka nu.

Samtidigt så tror jag inte att han vill. Inte än i alla fall. Och jag skulle gärna vänta ett par år till och få vara ego och inte tänka på andra (läs:bebis) än.

Men så var det den där jävla biologiska klockan. En fertilitet som avtar och så vidare. Fuck nature.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mitt barn

Imorgon ska vi till kliniken för ett sista besök. För dem är arbetet över och nu måste vi kämpa på själva. Läkaren ska kolla om du verkligen finns där och om du har utvecklats som du ska. Du är fem och en halv vecka gammal och ditt hjärta har börjat formas. Om jag har tur kanske jag kommer att få se ett litet tickande. Det känns lite som om imorgon är en avgörande dag. Precis som dagen för Beta-testet var avgörande. Tänk om du inte är kvar? Tänk om du inte har orkat? Snälla lilla du. Slå ditt hjärta för mig. Jag längtar efter dig. 
Läs mer

Beta 163

Det är svårt att tro det. Svårt att få in det i huvudet. Men jag har gjort ett positivt graviditet-test. Vågade inte kissa på en sticka här hemma, så jag höll mig tills det var dags för blodprov på kliniken. Två timmar senare ringde de upp. Positivt. 163 hCG. Över 75 är positivt. När jag kom hem kissade jag på en sticka ändå. Kanske hade jag förstått fel? Fast de hade ju bokat in mig på ett första ultraljud förstås. Men stickan visade också positivt. Så jag är gravid i vecka 4+2. Vecka 5+0 enligt appen, men om jag räknar från äggplock minus två veckor, så är det v 4+2. Så nu är det bara att oroa ihjäl sig i 30+ veckor, tills plutten är utom livsfara? Ja, och sen att oroa ihjäl sig resten av livet också antar jag. Men just nu. Just idag. Så är jag gravid.
Läs mer

Tidslinjen del 2

Så mina test-resultat var värdelösa och sköldkörteln skulle visa sig vara relativt lättfixat, men äggreserven var liksom nästan slut. De rekommenderade oss att gå direkt på äggdonation. Jag behövde ungefär 20 minuter på mig att acceptera faktum. Och när det var accepterat så funderade jag aldrig mer på det. Nu började några månader av tester. Varje gång vi kom till kliniken för att få hjälp att tyda testresultaten så visade det sig att det var ytterligare något test som saknades. Svårast var nog att få min man att "göra det" i en burk. Vi gjorde ett misslyckat försök hemma (Hallå! Hur lite öppning på koppen kan man ha? Verkade vara en tävling i pricksäkerhet), sen fick han lösa det själv en dag när jag var på jobbet. Så var då allt klart och vi väntade på donator... to be continued...
Läs mer