Livet går vidare

Har börjat göra en inköpslista på bebis-saker. Jag är så långt ifrån gravid som jag kan vara, och jag väljer mellan vit eller ekfärgad spjälsäng. Varför gör man så? Varför bygger man upp förhoppningar, när man vet att det kommer göra så ont att falla? En annan sak som jag funderar på är hur gravid-hormonerna kommer att messa med mitt huvud. Jag har kommit så långt ifrån svartsjukan och oron som jag levde så länge med. Och jag tänker att jag kommer att känna mig fet och ful och ensam. Att vår relation kommer att gå under på grund av barnet. Eller vår oförmåga att hantera oss, efter barnet. Barnet som jag inte ens vet om vi kommer att få.

Det som saknas för att gå vidare är att testa honom. Kanske funkar inte hans simmare så bra heller? Men det testet kräver ju en ansträngning från honom, så om inte jag tar tag i det och planerar så kommer det inte bli av. Och det enda jag har i huvudet är Chandler i Vänner som säger "I don´t wanna do it in a cup".

Då går jag på hormoner nu då. Och imorgon ska jag till IVF-kliniken för att få veta hur mycket pengar de kan tänkas snuva mig på. Och så på onsdag blir jag kanske tandställningslös. Haha. Gick jag på den lätta?