Livet går vidare

Okej. Så jag hade kommit till en punkt där det inte längre var värt det. Och jag hade tänkt och tänkt och tänkt. Och troligtvis så gjorde det sitt att jag hade spenderat åtta veckor utomlands, fri att tänka utan att känna av hans närhet.  Den 17 oktober satt jag på bussen hem och skrev i min telefon: Att jag nu är på väg hem, för att ha ett seriöst samtal med min man. Ett samtal som bara kan sluta i ett beslut. Och det som oroar mig mest är att jag vet (tror) att han kommer att bli sur. Han kommer att bli sur för att jag har kommit på honom. Sen var jag hemma. Och jag förstod inte hur jag skulle kunna säga det, Och jag förstod inte hur jag inte skulle kunna säga det. Det tog ett par timmar. Sen kom det bara. Och hans första reaktion var så oväntad. Likgiltighet tolkade jag det som. Chock kanske? Sen blev jag ledsen. Vi pratade om hundarna. Jag sa att jag inte ska ta dem ifrån honom, men att han inte heller får ta dem från mig. Jag sa att jag kan bo kvar i huset så länge. Han skul

Jag är ju jävligt ensam ändå. Så vad spelar det för jävla roll?

Alltså, mina tankar snurrar åt helt sjuka håll. Men det blir mer och mer tydligt att det kommer att ta slut. Jag inser att han inte vill ha mig som sin fru. Och jag vill nog inte ha honom som pappa till mina barn (kommer jag någonsin få barn?). Så i mitt huvud gör jag planer på hur jag ska överleva det här. Hur allt ska lösas rent praktiskt. Och det värsta av allt - hur ska jag orka ta upp det här med honom? Han vet inget om vad jag vet. Och mitt hjärta gör så ont när jag tänker på hur jag kommer att såra honom. Fast det är ju han som har sårat mig. Och så föds en liten tanke om hur vi skulle kunna fortsätta vara vänner. Vi har ju familjemedlemmar som vi måste ha delad vårdnad om. Tänk om vi skulle kunna fortsätta vara sambos? Eller ja, kombos blir det ju då. För både hans jobb och mitt jobb kräver ju att någon avlastar med passning av familjemedlemmar. Och en stor del av mig längtar hem. Till hemlandet. Det vore så otroligt skönt att kunna lämna och samtidigt immigrera hem igen.

Det har snart gått ett år nu. Jag tror att det är dags att jag börjar skriva. Då Jag sitter på ett hotellrum, någonstans i Europa. Slö-surfandet har blivit som en hobby. Läser bloggar, Aftonbladet, Facebook. Lite mer bloggar, lokaltidningen hemifrån, SVT. Börjar om från början igen. Räknar ut hur många dagar det är tills jag får åka hem. Eller, hem är det ju inte. Men till min man. Han som jag saknar.  Kollar Facebook igen. Ingen som har uppdaterat. Går in på en väns Facebook och kollar foton. Min man har ingen Facebook, men ibland händer det att hans vänner postar foton på honom. Kul att se vem har är när jag inte är hemma. Fast jag har ju inget hem. Inte på riktigt.  Bläddrar bakåt bland fotona. Några som jag inte sett tidigare. På honom och hans kollegor på jobbet. Han ser glad ut. Jag läser kommentarerna.  Nu Sitter i en taxi på väg till jobbet. Det blir två och en halv vecka den här gången. Det svider i magen. Jag hatar att åka. Tittar ut genom fönstret och försöker tänka på anna

22/7 Jag ringer honom. Jag pratar med honom. Som om allt vore som vanligt. Jag behöver honom. Jag vill hitta en utväg. Men jag tänker också på alternativen. Jag funderar på hur det skulle vara. Men så tar jag snabbt tillbaka de tankarna. Tror att om jag tänker dem helt ut så kommer det att bli verklighet.  Jag börjar gråta. Jag ringer honom. Han svarar inte.  Jag skulle önska att någon kunde säga det till honom. Att han måste skärpa sig nu. Att det här är sista chansen. Att kanske är det redan för sent, men om han vaknar upp och ser vad som håller på att hända, så kanske han hinner rädda oss.  Ont i magen. 

16/7 2016 Jag tänker på det hela tiden. Jag jobbar, så jag måste tänka på annat, räkna ut grejer, planera, eh arbeta. Men det går inte mer än tio sekunder mellan, så tänker jag på det igen. Samma tanke hela tiden. Jag mår illa. Det gör ont i huden. Men på något sätt så håller jag mig samman. Stenansikte. Och medan en del av hjärnan försöker hitta en lösning. En lösning som inte innebär att lämna. Så säger en annan del av mig att det bara finns en utväg. Men så tänker den första delen att det som jag har gjort faktiskt är precis lika jävligt.   Jag tycker så synd om honom. Jag tycker så överjävligt förbannat synd om honom. Mitt hjärta blöder för honom. Men samtidigt, mitt hjärta förblöder på grund av honom. Han har skurit så djupa sår i mig. 

Han gör mig ju bara ledsen. Och när vi pratat och han gjort mig ledsen och vi lagt på, så vill jag bara ringa upp honom och höra honom säga söta saker till mig så att allt blir bra igen. Men när jag ringer och han inte gör det så gör det ju bara ondare. Eller så ringer jag och han svarar inte. Nu skulle jag vilja ringa honom igen. Kanske lät han sur nyss när vi pratade för att han var trött. Hade bara sovit två timmar i natt, sen rest ca 7 timmar, och nu hade han 45 minuter att vila på hotellet och jag ringde och väckte honom. Kanske är det inte konstigt att han låter sur då? För att han är trött? Men varför gör det så ont att höra det? Varför kan han inte bara göra mig glad? Alltid.

Jag kan ju välja att fortsätta blunda. Jag är bra på att blunda. Om jag blundar riktigt länge så slutar det att göra ont. Och så tror jag, ja riktigt KÄNNER, att allt är bra. Annars kan jag välja att lämna. Välja smärtan och ensamheten. Välja delad vårdnad och saknad. Välja självrespekt?

Han är som ett plåster som jag vet att jag måste riva av. Jag vet att det kommer att svida, men det går över sen. Men han är inte ett plåster. Han är gips. Gips som håller ihop min sönderbrutna kropp. Som får mig att ens kunna resa mig upp. Och jag vet att när jag bryter mig fri från gipset så kommer jag falla sönder. Det kommer att göra så ont. Men under gipset kliar det. Det svider. Och jag tror att jag kanske håller på att mögla. Gipset måste bort. Det finns ingen annan utväg. Idag har jag pratat med en vän. Berättat det som jag fick reda på igår kväll. Hur han helt skamlöst letar tjejer att knulla. Jag var tvungen att berätta det. För att sedan inte kunna slå bort det som hjärnspöken. Det är inte hjärnspöken. Även om jag kanske kan ses som ganska paranoid. Men jag är medberoende. Jag hjälper till att underlätta hans dubbelliv. Jag leker lycklig hustru. Fixar hus och hem och kommer ihåg räkningar och tvättar kläder. Hur ska jag någonsin komma härifrån?

Oj, här var det stiltje. Har inte klarat av att skriva pga rädd för att någon ska veta vem jag är. Högst tveksamt att någon jag känner skulle hitta hit, men törs inte chansa. Vill vara helt ärlig här, det var ju anledningen till att jag började skriva. Så. Nu har jag bytt blogger-namn och minns ni vad jag hette innan så försök att glömma det. Nu är jag Connie. Punkt. Men även om det har varit stiltje här så har det inte varit detsamma i mitt huvud. Många beslut har fattats och mycket förvirring återstår. Ska i alla fall byta jobb. Ser så otroligt mycket fram emot det. Dels blir det en stor förändring för mitt privatliv. Kommer kunna tillbringa så många fler nätter hemma, mycket färre resor. Återstår att se om det är positivt eller negativt för relationen dock. Sen så blev ju detta beslutet så mycket enklare att fatta eftersom kollegan bytte jobb för några månader sedan. Har inte träffat honom sedan i oktober, men inser att om vi skulle fortsätta jobba ihop så skulle vi även fort