Livet går vidare

När jag för två veckor sen fick min mens var det första gången någonsin i mitt liv som jag blev besviken att den kom. Första gången någonsin som jag hoppades. Jag går vidare nu. Med min man. Vi satsar på familj!

Han frågade en gång om jag kunde lämna min man för honom. Frågan kom helt oväntat. Jag hade inte sett några tecken alls på att han skulle vilja det. Jag krånglade mig ur situationen, mer eller mindre smidigt. Ja mindre, säkert. Men mitt svar var ändå tydligt. Jag lämnar inte min man. Vi har träffats två gånger efter det. Men två gånger på tre månader kan inte hålla igång oss. Och sista gången hände inget, trots hans inviter. Det är ju egentligen slumpen som gör att vi inte ses. Och skulle vi ses lika mycket som i somras så vet jag inte var jag skulle hamna. Hur jag skulle känna. Men allting känns annorlunda hemma. Jag kan se en framtid där. Och är jag ärlig mot mig själv så kan jag inte se en framtid med honom. För komplicerat. Och inte det jag vill. Han var en flört. En livlina. Och en fin vän. Men det rinner ut i sanden nu. För att det måste det.