Livet går vidare, jag går vidare.

Han frågade en gång om jag kunde lämna min man för honom. Frågan kom helt oväntat. Jag hade inte sett några tecken alls på att han skulle vilja det. Jag krånglade mig ur situationen, mer eller mindre smidigt. Ja mindre, säkert. Men mitt svar var ändå tydligt. Jag lämnar inte min man.
Vi har träffats två gånger efter det. Men två gånger på tre månader kan inte hålla igång oss. Och sista gången hände inget, trots hans inviter.
Det är ju egentligen slumpen som gör att vi inte ses. Och skulle vi ses lika mycket som i somras så vet jag inte var jag skulle hamna. Hur jag skulle känna. Men allting känns annorlunda hemma. Jag kan se en framtid där. Och är jag ärlig mot mig själv så kan jag inte se en framtid med honom. För komplicerat. Och inte det jag vill. Han var en flört. En livlina. Och en fin vän. Men det rinner ut i sanden nu. För att det måste det. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mitt barn

Imorgon ska vi till kliniken för ett sista besök. För dem är arbetet över och nu måste vi kämpa på själva. Läkaren ska kolla om du verkligen finns där och om du har utvecklats som du ska. Du är fem och en halv vecka gammal och ditt hjärta har börjat formas. Om jag har tur kanske jag kommer att få se ett litet tickande. Det känns lite som om imorgon är en avgörande dag. Precis som dagen för Beta-testet var avgörande. Tänk om du inte är kvar? Tänk om du inte har orkat? Snälla lilla du. Slå ditt hjärta för mig. Jag längtar efter dig. 
Läs mer

Beta 163

Det är svårt att tro det. Svårt att få in det i huvudet. Men jag har gjort ett positivt graviditet-test. Vågade inte kissa på en sticka här hemma, så jag höll mig tills det var dags för blodprov på kliniken. Två timmar senare ringde de upp. Positivt. 163 hCG. Över 75 är positivt. När jag kom hem kissade jag på en sticka ändå. Kanske hade jag förstått fel? Fast de hade ju bokat in mig på ett första ultraljud förstås. Men stickan visade också positivt. Så jag är gravid i vecka 4+2. Vecka 5+0 enligt appen, men om jag räknar från äggplock minus två veckor, så är det v 4+2. Så nu är det bara att oroa ihjäl sig i 30+ veckor, tills plutten är utom livsfara? Ja, och sen att oroa ihjäl sig resten av livet också antar jag. Men just nu. Just idag. Så är jag gravid.
Läs mer

Lyckliga lyckade

Ibland när jag ser bilder på vänner på till exempel fb så kan jag bli så avundsjuk över hur lyckliga de ser ut. Fina kärnfamiljer med jobb de trivs med och tre ungar i släp. Lyckade och lyckliga. Klart jag vill att de ska vara lyckliga, det är inte det. Men jag blir bara så avundsjuk på den där lyckan. Sen inser jag att jag faktiskt inte har en aning om vad som finns där bakom fasaden. Kanske skriker de åt varann när barnen är ute och leker. Kanske måste de leva med sjukdomar och förluster. Kanske har de inte haft sex på tre månader? Jag och mannen ser nog precis lika lyckliga ut på de bilderna som jag väljer att visa upp. Och oftast är vi nog också det. Det är bara det att jag skulle önska att vi inte hade en sån jobbig historia. För den är det nu. Vår historia.
Läs mer