Berg-och-dalbanan

Är det så att jag bara skriver här när jag är nere och slutet känns nära?
Tänkte jag, men så läste jag det förra inlägget och då var jag ju himla positiv.

Men just nu är det skit.

Hur kan det vara så att jag en dag vill vill vill bli gravid med honom och att vi ska dela allt för alltid. Och sen nästa dag så blir jag så ledsen och besviken på hur han är. Saker han säger och framför allt hur han säger det.

Jag var precis i en stressad situation och ringde honom för att be om råd. Men det känns som om han mest höjer rösten och tycker att jag ska lösa det på nått annat sätt. Vilket vet jag inte. Samtalet slutar med att han lägger på. Bara så där.

Och jag får en klump i halsen, men kan inte visa det för nån och måste klara upp situationen och samtidigt försöka att inte gråta mitt bland folk.

Och sen när jag kommer hem så möter han mig som om inget konstigt har hänt. Och frågar hur det har gått, och tycker att det löste sig bra. Och då kan jag välja att inte säga nått och övertalas av den bra känslan som jag får. Eller så kan jag säga att jag faktiskt inte tycker att han var schyst som la på och dessutom pratade ganska otrevligt till mig.

Först säger han förlåt. Men han säger Förlåt. Men ibland fattar du så snabba beslut som inte är genomtänkta... Men det var ju därför jag ringde honom! För att få hjälp att fatta beslut.

Och då säger jag ok. Men jag gillar inte tonen som du använde. Jag var i en stressad situation och det hjälper inte att du pratar med mig så där. 

Då blir han sur. Tror jag. Han går i alla fall in till sitt och fortsätter med det som han höll på med. Och där kommer han nog att stanna tills det är sent. Och jag kommer att gå och lägga mig. Och sen får vi se om han också lägger sig.

Det här var tredje gången på tio dagar som jag tycker att han överreagerar och blir sur. För ingenting. Och det är som om han är två olika personer. Och därför har vi två olika förhållanden. Ett bra. Och ett skit.