Lyckliga lyckade

Ibland när jag ser bilder på vänner på till exempel fb så kan jag bli så avundsjuk över hur lyckliga de ser ut. Fina kärnfamiljer med jobb de trivs med och tre ungar i släp. Lyckade och lyckliga.

Klart jag vill att de ska vara lyckliga, det är inte det. Men jag blir bara så avundsjuk på den där lyckan.

Sen inser jag att jag faktiskt inte har en aning om vad som finns där bakom fasaden. Kanske skriker de åt varann när barnen är ute och leker. Kanske måste de leva med sjukdomar och förluster. Kanske har de inte haft sex på tre månader?

Jag och mannen ser nog precis lika lyckliga ut på de bilderna som jag väljer att visa upp. Och oftast är vi nog också det. Det är bara det att jag skulle önska att vi inte hade en sån jobbig historia. För den är det nu. Vår historia.

Kommentarer

  1. I will not keep calm and you can fuck off7 april 2015 kl. 00:42

    Hej! Nu hittade jag hit :)

    Jag känner också sådär, kan bli sjukt avundsjuk ibland på alla lyckade, glada människor där ute. Jag vill också vara glad! Jag vill också vara lycklig! Men när jag tänker ett varv till så vill jag ju egentligen inte byta liv. Men jag skulle helt klart vilja att mitt liv var lite enklare. Och alla har sitt, så är det ju. Fast vissa har ju mer och andra mindre...

    SvaraRadera
  2. I mitt huvud7 april 2015 kl. 05:45

    När man själv inte mår så himla bra så ser verkligen alla andra ut att ha det så himla perfekt.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mitt barn

Imorgon ska vi till kliniken för ett sista besök. För dem är arbetet över och nu måste vi kämpa på själva. Läkaren ska kolla om du verkligen finns där och om du har utvecklats som du ska. Du är fem och en halv vecka gammal och ditt hjärta har börjat formas. Om jag har tur kanske jag kommer att få se ett litet tickande. Det känns lite som om imorgon är en avgörande dag. Precis som dagen för Beta-testet var avgörande. Tänk om du inte är kvar? Tänk om du inte har orkat? Snälla lilla du. Slå ditt hjärta för mig. Jag längtar efter dig. 
Läs mer

Beta 163

Det är svårt att tro det. Svårt att få in det i huvudet. Men jag har gjort ett positivt graviditet-test. Vågade inte kissa på en sticka här hemma, så jag höll mig tills det var dags för blodprov på kliniken. Två timmar senare ringde de upp. Positivt. 163 hCG. Över 75 är positivt. När jag kom hem kissade jag på en sticka ändå. Kanske hade jag förstått fel? Fast de hade ju bokat in mig på ett första ultraljud förstås. Men stickan visade också positivt. Så jag är gravid i vecka 4+2. Vecka 5+0 enligt appen, men om jag räknar från äggplock minus två veckor, så är det v 4+2. Så nu är det bara att oroa ihjäl sig i 30+ veckor, tills plutten är utom livsfara? Ja, och sen att oroa ihjäl sig resten av livet också antar jag. Men just nu. Just idag. Så är jag gravid.
Läs mer

Tidslinjen del 2

Så mina test-resultat var värdelösa och sköldkörteln skulle visa sig vara relativt lättfixat, men äggreserven var liksom nästan slut. De rekommenderade oss att gå direkt på äggdonation. Jag behövde ungefär 20 minuter på mig att acceptera faktum. Och när det var accepterat så funderade jag aldrig mer på det. Nu började några månader av tester. Varje gång vi kom till kliniken för att få hjälp att tyda testresultaten så visade det sig att det var ytterligare något test som saknades. Svårast var nog att få min man att "göra det" i en burk. Vi gjorde ett misslyckat försök hemma (Hallå! Hur lite öppning på koppen kan man ha? Verkade vara en tävling i pricksäkerhet), sen fick han lösa det själv en dag när jag var på jobbet. Så var då allt klart och vi väntade på donator... to be continued...
Läs mer