Beta 163

Det är svårt att tro det. Svårt att få in det i huvudet. Men jag har gjort ett positivt graviditet-test. Vågade inte kissa på en sticka här hemma, så jag höll mig tills det var dags för blodprov på kliniken. Två timmar senare ringde de upp. Positivt. 163 hCG. Över 75 är positivt.

När jag kom hem kissade jag på en sticka ändå. Kanske hade jag förstått fel? Fast de hade ju bokat in mig på ett första ultraljud förstås. Men stickan visade också positivt.

Så jag är gravid i vecka 4+2. Vecka 5+0 enligt appen, men om jag räknar från äggplock minus två veckor, så är det v 4+2.

Så nu är det bara att oroa ihjäl sig i 30+ veckor, tills plutten är utom livsfara? Ja, och sen att oroa ihjäl sig resten av livet också antar jag.

Men just nu. Just idag. Så är jag gravid.

Kommentarer

  1. Casa Annika13 augusti 2019 kl. 15:46

    Stort grattis till det fantastiska beskedet!!!

    Jag tycker att oron under graviditeten, särskilt de första månaderna, var mycket värre än oron efteråt.

    Jag håller tummarna för att allt går bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Concha18 augusti 2019 kl. 05:59

      Tack så mycket. Jag är liksom inte en grubblande person, så den här oron är helt ny för mig. Huvudet slutar liksom inte att snurra. Hoppas på bra besked imorgon vid ultraljudet.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Till mitt barn

Imorgon ska vi till kliniken för ett sista besök. För dem är arbetet över och nu måste vi kämpa på själva. Läkaren ska kolla om du verkligen finns där och om du har utvecklats som du ska. Du är fem och en halv vecka gammal och ditt hjärta har börjat formas. Om jag har tur kanske jag kommer att få se ett litet tickande. Det känns lite som om imorgon är en avgörande dag. Precis som dagen för Beta-testet var avgörande. Tänk om du inte är kvar? Tänk om du inte har orkat? Snälla lilla du. Slå ditt hjärta för mig. Jag längtar efter dig. 
Läs mer

Tidslinjen del 2

Så mina test-resultat var värdelösa och sköldkörteln skulle visa sig vara relativt lättfixat, men äggreserven var liksom nästan slut. De rekommenderade oss att gå direkt på äggdonation. Jag behövde ungefär 20 minuter på mig att acceptera faktum. Och när det var accepterat så funderade jag aldrig mer på det. Nu började några månader av tester. Varje gång vi kom till kliniken för att få hjälp att tyda testresultaten så visade det sig att det var ytterligare något test som saknades. Svårast var nog att få min man att "göra det" i en burk. Vi gjorde ett misslyckat försök hemma (Hallå! Hur lite öppning på koppen kan man ha? Verkade vara en tävling i pricksäkerhet), sen fick han lösa det själv en dag när jag var på jobbet. Så var då allt klart och vi väntade på donator... to be continued...
Läs mer