Är jag helt dum i huvudet?

Alltså, mina tankar snurrar åt helt sjuka håll. Men det blir mer och mer tydligt att det kommer att ta slut. Jag inser att han inte vill ha mig som sin fru. Och jag vill nog inte ha honom som pappa till mina barn (kommer jag någonsin få barn?). Så i mitt huvud gör jag planer på hur jag ska överleva det här. Hur allt ska lösas rent praktiskt. Och det värsta av allt - hur ska jag orka ta upp det här med honom? Han vet inget om vad jag vet.
Och mitt hjärta gör så ont när jag tänker på hur jag kommer att såra honom. Fast det är ju han som har sårat mig.

Och så föds en liten tanke om hur vi skulle kunna fortsätta vara vänner. Vi har ju familjemedlemmar som vi måste ha delad vårdnad om. Tänk om vi skulle kunna fortsätta vara sambos? Eller ja, kombos blir det ju då. För både hans jobb och mitt jobb kräver ju att någon avlastar med passning av familjemedlemmar.

Och en stor del av mig längtar hem. Till hemlandet. Det vore så otroligt skönt att kunna lämna och samtidigt immigrera hem igen. Men jobbet kommer nog inte tillåta en flytt på 3-5 år i alla fall. Så jag är fast i mitt nya hemland. Där jag bara har två vänner och ingen familj. Och snart ingen man heller. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lyckliga lyckade

Ibland när jag ser bilder på vänner på till exempel fb så kan jag bli så avundsjuk över hur lyckliga de ser ut. Fina kärnfamiljer med jobb de trivs med och tre ungar i släp. Lyckade och lyckliga. Klart jag vill att de ska vara lyckliga, det är inte det. Men jag blir bara så avundsjuk på den där lyckan. Sen inser jag att jag faktiskt inte har en aning om vad som finns där bakom fasaden. Kanske skriker de åt varann när barnen är ute och leker. Kanske måste de leva med sjukdomar och förluster. Kanske har de inte haft sex på tre månader? Jag och mannen ser nog precis lika lyckliga ut på de bilderna som jag väljer att visa upp. Och oftast är vi nog också det. Det är bara det att jag skulle önska att vi inte hade en sån jobbig historia. För den är det nu. Vår historia.
Läs mer

Till mitt barn

Imorgon ska vi till kliniken för ett sista besök. För dem är arbetet över och nu måste vi kämpa på själva. Läkaren ska kolla om du verkligen finns där och om du har utvecklats som du ska. Du är fem och en halv vecka gammal och ditt hjärta har börjat formas. Om jag har tur kanske jag kommer att få se ett litet tickande. Det känns lite som om imorgon är en avgörande dag. Precis som dagen för Beta-testet var avgörande. Tänk om du inte är kvar? Tänk om du inte har orkat? Snälla lilla du. Slå ditt hjärta för mig. Jag längtar efter dig. 
Läs mer

Tidslinjen del 2

Så mina test-resultat var värdelösa och sköldkörteln skulle visa sig vara relativt lättfixat, men äggreserven var liksom nästan slut. De rekommenderade oss att gå direkt på äggdonation. Jag behövde ungefär 20 minuter på mig att acceptera faktum. Och när det var accepterat så funderade jag aldrig mer på det. Nu började några månader av tester. Varje gång vi kom till kliniken för att få hjälp att tyda testresultaten så visade det sig att det var ytterligare något test som saknades. Svårast var nog att få min man att "göra det" i en burk. Vi gjorde ett misslyckat försök hemma (Hallå! Hur lite öppning på koppen kan man ha? Verkade vara en tävling i pricksäkerhet), sen fick han lösa det själv en dag när jag var på jobbet. Så var då allt klart och vi väntade på donator... to be continued...
Läs mer