Livet går vidare

När en precis fått ofattbara nyheter från de där hemma. När en vet att sorgen är outhärdlig. Och små barn finns där mitt i all röran. Och det känns fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt att de som jag älskar så mycket ska behöva gå igenom det här. Och jag tänker att jag aldrig har drabbats av en sån sorg. Och att jag aldrig skulle orka bära den. Så tänker jag att min sorg bara inte har kommit ännu. Min sorg kommer att vara att förbli barnlös. Eller att få ett barn som jag sedan förlorar. Jag kommer aldrig orka bära den sorgen.

Jag tror inte, det stämmer inte riktigt. Men min mens är tre dagar sen. Och den är aldrig sen. Skulle det vara så att jag är preggo så behåller jag. Det känner jag säkert. Även fast det inte passar just nu, och jag kanske förlorar jobbet... Och jag vet inte om min man är rätt. Men jag tror verkligen inte. Och eftersom jag skriver det här nu så jinxar jag. Och inatt kommer den. For sure.

Jag är en beroendeperson. Kanske är alla beroendepersoner? Mitt beroende är mat. Jag skulle vilja byta det mot vin och cigaretter. Då skulle jag i alla fall vara smalare. Min man är också en beroendeperson. Hans drog är alkohol och uppmärksamhet (sex?). Innan jag fyllde 20 var jag självskadande. Efter 25 har jag inte skadat mig. Bara ätit. Till och från. Jag är varken "fet" eller "smal", så det syns inte utanpå. Men min tröst är och förblir alltid mat. Jag tror att jag ska gå i terapi. Har alltid velat, och tyckt att jag borde. Men inte vågat. Och snålat. Men kanske borde jag unna mig? Kanske vore det bra. Är bara så rädd för svaren det skulle ge mig.

Världens starkaste morfar finns inte längre. Fina fina morfar. Nu får du vara hos mormor igen. Men jag kommer alltid att sakna dig. Massor.

Och helst vill jag bara gå och hänga mig i en lampsladd så kan han hitta mig där imorgon när han kommer hem. Fan

Idag är jag nere. Bara nere. Och så trött. Alldeles för mycket på nya jobbet. Känner mig sämst. Och ett så onödigt bråk med mannen idag. Fan.

Okej. Så jag hade kommit till en punkt där det inte längre var värt det. Och jag hade tänkt och tänkt och tänkt. Och troligtvis så gjorde det sitt att jag hade spenderat åtta veckor utomlands, fri att tänka utan att känna av hans närhet.  Den 17 oktober satt jag på bussen hem och skrev i min telefon: Att jag nu är på väg hem, för att ha ett seriöst samtal med min man. Ett samtal som bara kan sluta i ett beslut. Och det som oroar mig mest är att jag vet (tror) att han kommer att bli sur. Han kommer att bli sur för att jag har kommit på honom. Sen var jag hemma. Och jag förstod inte hur jag skulle kunna säga det, Och jag förstod inte hur jag inte skulle kunna säga det. Det tog ett par timmar. Sen kom det bara. Och hans första reaktion var så oväntad. Likgiltighet tolkade jag det som. Chock kanske? Sen blev jag ledsen. Vi pratade om hundarna. Jag sa att jag inte ska ta dem ifrån honom, men att han inte heller får ta dem från mig. Jag sa att jag kan bo kvar i huset så länge. Han ...