Livet går vidare

Jag känner att jag måste skriva ner vår historia. En tidslinje för våran resa. Kanske bara för att jag själv vill minnas. Och jag vet att jag kommer att glömma annars. Eller för att visa Korven i någon gång i framtiden. Jag hade velat bli gravid under en längre tid. Till en början kanske mest för att slippa jobbet i Ryssland. Men mer och mer för att jag kände hur tiden rann iväg. Han tog det mer lugnt och tyckte att vi hade all tid i världen. Så bytte jag jobb 2016 och kände att jag var tvungen att jobba minst ett år. La planerna lite på hyllan. När ett år gått så började jag försöka tajma varje månad. Utan att nämna för mycket för honom. Ville inte sätta press. Efter ett år av tafatta försök så sa en vännina att jag skulle kolla upp mig. Hon hade själv blivit gravid månaden efter att hon kollat att allt var ok. Så jag behövde nog bara slappna av lite. Sagt och gjort. Helt utan oro gick jag till gynekologen och överdrev våra försök till att bli gravida. Hon skickade mig på någr

Så ultraljudet gick bra. Där låg du och sprattlade och vred och vände på dig. Så mycket att de inte fick en chans att se din profil och ditt näsben. Läkaren försökte och försökte. Men vi såg inget näsben. Du får komma tillbaka om ett par dagar, sa de. Ett par dagar. Vet du hur mycket man kan googla på ett par dagar. Om jag inte visste vad inget näsben betydde förut så vet jag det nu. Och det är inget kul. Så igår var jag tillbaka igen. Den här gången låg du still. Så still att läkaren undrade om jag hade ätit något på morgonen. Och hon knuffade och bökade och försökte väcka dig. Men du bara låg där alldeles stilla. Sov du? Hjärtat slog så fint och allt annat såg bra ut och profilen och näsbenet visade du stolt upp. Så allt bra och du är så fin och jag längtar till vi får ses och jag får hålla dig. Jag kommer aldrig släppa dig. 

Imorgon fyller du tolv veckor. Du för inte så mycket väsen av dig, så ibland blir jag orolig att du inte är kvar. Men på onsdag ska vi på ultraljud igen och få svar från KUB-testen. Sen kanske jag kan slappna av lite till? Det händer lite saker här, och jag vet inte hur framtiden blir. Det handlar mest om jobb och det är ju inte något som du behöver oroa dig för. Det löser sig. Det enda du behöver fokusera på nu är att växa dig stark och frisk. Din pappa är alltid så lugn och tycker att jag oroar mig i onödan. Han säger att vi klarar ju oss även om bara han jobbar. Och det har han ju rätt i. Det är bara det att jag vill så mycket. Och helst allt på en gång. Jag längtar till första gången jag får känna dig röra på dig. För det kommer jag väl få. Lill-korven, är du kvar?

Imorgon ska vi till kliniken för ett sista besök. För dem är arbetet över och nu måste vi kämpa på själva. Läkaren ska kolla om du verkligen finns där och om du har utvecklats som du ska. Du är fem och en halv vecka gammal och ditt hjärta har börjat formas. Om jag har tur kanske jag kommer att få se ett litet tickande. Det känns lite som om imorgon är en avgörande dag. Precis som dagen för Beta-testet var avgörande. Tänk om du inte är kvar? Tänk om du inte har orkat? Snälla lilla du. Slå ditt hjärta för mig. Jag längtar efter dig. 

Varför kan jag inte bara få ha lite bra värden när jag testar mig?! Grav-testet igår var ju en extrem surprise. Jag var så säker på ett negativt resultat. Men så släpade jag mig iväg i morse och kollade sköldkörteln och då var det värdet alldeles för högt. Fan vad trött jag blir! Nu försöker jag få tag på min endokrinolog, men oavsett så tänker jag höja dosen till 100 minst. Kanske ännu mer. Jäääävla skit!!

Det är svårt att tro det. Svårt att få in det i huvudet. Men jag har gjort ett positivt graviditet-test. Vågade inte kissa på en sticka här hemma, så jag höll mig tills det var dags för blodprov på kliniken. Två timmar senare ringde de upp. Positivt. 163 hCG. Över 75 är positivt. När jag kom hem kissade jag på en sticka ändå. Kanske hade jag förstått fel? Fast de hade ju bokat in mig på ett första ultraljud förstås. Men stickan visade också positivt. Så jag är gravid i vecka 4+2. Vecka 5+0 enligt appen, men om jag räknar från äggplock minus två veckor, så är det v 4+2. Så nu är det bara att oroa ihjäl sig i 30+ veckor, tills plutten är utom livsfara? Ja, och sen att oroa ihjäl sig resten av livet också antar jag. Men just nu. Just idag. Så är jag gravid.